100

Och det känns fortfarande konstigt. Även nu när du är hemma. Kanske tiden aldrig var vår även om jag vill det mer än någonting annat. Jag höll på att kräkas på bussen men du pussade mig när vi sågs och la mina händer i dina. Du var fortfarande sjuk och hostade och hängde med huvudet men din gula tröja lyste upp tillvaron även när du inte gjorde det. Små korta stunder kändes det som att vi var ett expar som träffades efter veckor av tystnad, artighetsfrågor och inga händer på insidan av mitt lår. När vi gick genom stan var jag rädd för vad folk skulle tro. Avståndet mellan oss var för stort. Jag var inte nervös men inte lugn heller, och även om din snabba arm kring min midja och din hårda kramar och kyssar innan du skulle gå minskade klumpen i magen en aning så fanns den fortfarande där. Jag kan inte sluta gråta och jag kan inte sluta va ledsen. För någonting är fel. Och kanske är såhär det känns när man träffar personen man är kär i efter en månad utan prat. Som att allt är fel.

Och jag som trodde det skulle bli som vanligt. Att stormen inom mig skulle slå till ro. Det är en orkan nu. 

Imorgon när jag vaknar kommer det vara prick fyra veckor sedan jag sist såg honom, och om jag inte får träffa honom då vet jag inte vad jag ska göra. Vad gör man med någon som är febrig och sjuk? Dyker man upp med ett paket twister eller väntar man bara? På att personen ska bli frisk och må bra och höra av sig om att det äntligen är dags att hångla? JAG. ORKAR. INTE. VÄNTA. MERA. JAG. VILL. BARA. VARA. MED. HONOM. NU. BUMS. 

Haha på riktigt detta gör mig helt störd i huvudet seriöst HAR HAN INTE SAKNAT MIG TILLRÄCKLIGT MYCKET FÖR ATT LITE FEBER INTE SKA HINDRA HONOM FÖR ATT KÖRA NÅGRA KILOMETER I ÖSREGN OCH KNULLA I MIN SÄNG WÄÄÄÄ 

Lipar som ett barn. Och nu är det inte okej längre. Jag har vant mig vid att vara utan pojkvän men jag är trött på det för vet ni jag har en pojkvän. En livs levande en som inte vill träffa mig.  Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Vet inte vem jag hatar mest, mig själv eller honom. 

När jag går i ösregnet från min bästis trygga värme till bussen tänker jag på det hon sa. Om att jag kanske accepterar för mycket, går med på för mycket för att jag är så rädd för att förlora dig. Du är hemma nu. Med feber och du kom i lördagsnatt men än har jag inte fått träffa dig. 22 dagar av ihålig saknad och när du ÄNTLIGEN är här i vår gemensamma hemstad bara några kilometer ifrån varandra får jag inte ens träffa dig. För att du har feber. Och jag sväljer gråten. Skriver "må bra snabbt!", kommer med ursäkten om att du är HEMSK när du är sjuk och att jag inte ens vill träffa dig i ditt tillstånd. Bullshit är det. Alltihop. Jag bryr mig inte ens om du hade haft en dödlig sjukdom som smittar. Det enda jag vill är att ligga bredvid dig. 

Jag försöker tänka att du kanske bara skämtar. Att du blivit frisk och ska överraska mig. Men som i vanlig ordning är att hoppas på något fint som att skjuta sig i huvudet. Förmodligen ligger du bara hemma. Ynklig och tycker synd om dig själv. Precis som jag gör. Och jag är inte ens där för att trösta dig. Och inte är du här för att trösta mig. 

Men ändå kan jag inte släppa tanken. Om att du tar bilen, parkerar där du brukar och ringer på dörren. Antingen hos bästisen bredvid under Paradise hotell eller nu när jag sitter här i slitna joggingbyxor och blött trassligt hår. Jag bryr mig inte ens om att håret är blött och trassligt. Jag bryr mig bara om att du drar fingrarna genom det. Och jag skulle spela förvånad och förmodligen gråta och i spegeln övar jag på ansiktsuttryck. Först förvånad sen ledsen och till slut glad. Att kasta sig i dina armar och gräva ner ansiktet djupt i din nacke och lukta på varenda millimeter av dig. Dra fingrarna över din rygg och arm och lår och aldrig låta dig försvinna härifrån. Aldrig låta dig åka iväg igen. 

Kvällar som dessa förvandlas jag till en hopplös romantiker och lipar till scener på film när den leukemisjuka patienten hånglar i sin sjukhussäng en vecka innan döden kommer. Fingrar längs ryggraden och jag älskar dig till världens slut får mitt redan känsliga hjärta att skrumpna och hur de slänger sig i varandras famnar efter månader utan varandra är bara för mycket. 

Baby you don't have to worry I'll be coming back for you. 

Men det är inte bara på film som den ouppnåeliga kärleken finns utan alla par under min radar tycks ha den. Filmkärleken. Kärleken alla strävar efter att få och ha. I början trodde jag att vi hade den. Filmkärleken alltså. Det tror jag ibland fortfarande. Som gången vi sprang genom stan, jagade varandra och jag skrek och skrattade så högt att det ekade mellan gatorna. Och när du sen kom ikapp, fångade mig och tryckte upp mig mot husväggen och hånglade med mig som om det inte fanns en morgondag och hur det sen fortsatte i hissen upp och i hallen hos din kompis. Gången du åt gräs när jag var ledsen för att bevisa hur mycket du älskade mig och jag bönade om att du skulle spotta ut det men du vägrade. Istället svalde du hälften och stoppade sen in resten i min mun när vi kysstes. Och jag svalde det. Ditt söndertuggade gräs som en hund med stor sannolikhet hade kissat på. 

I det sorgliga och sakniga tänker jag på kvällar då VI var oövervinneliga. Där VI var paret alla strävade efter att vara. För trots hur dum jag än tycker att han är just nu så vet jag att han fortfarande är det finaste jag någonsin har. För han finns. Han går att ta på. Jag längtar tills jag får ta på honom igen. Jag längtar tills han är inom några få kilometers avstånd istället för tusen och jag längtar till att vakna i hans säng och ligga varje morgon och kväll. Till att bara TITTA på honom. Jag måste lägga av. Jag blir helt galen av det här. 

Men jag älskar ju bara honom. Blir man inte alltid galen av sånt. 

Han ska tydligen komma hem nästa vecka. I alla fall enligt hans resekamrats flickvän och jag känner mig inte redo. Det enda jag väntat på sen dagen han berättade att han skulle åka har varit dagen då han ska komma hem igen, men nu när det känns så nära vet jag inte längre. Jag vet inte om jag är redo för att träffa en person jag knappt pratat med på en månad. En person som ska kalla sig min pojkvän, men som ändå inte svarar tillbaka på "Jag saknar dig". 

Varje samtal vi har känns krystat och framtvingat. Som att vi hör av oss bara för att vi är tvungna. Och jag vet ju att han inte typen som hör av sig eller typen som skriver gulliga grejer varje dag och jag vet ju att innerst inne har han mig i tankarna, men när han klubbar tills två timmar innan jag går upp och besöker platser jag aldrig varit på känns allting hopplöst. Ingenting känns på riktigt längre. Det känns inte som att vi är ihop och jag vet inte vad som är det sorgligaste. Att han åkte iväg eller att han glömde bort mig. 

Tydligen tycker han att jag är fånig men vad är inte han då. Han får mig att gråta och skrika och sparka och slå. Han får mig att känna mig bortglömd och jobbig, oviktig och värdelös. Och han kallar mig fånig. Ja, kanske är jag fånig. Kanske är jag fånig som överanalyser varje ord han skriver och varje steg han tar. Kanske är jag fånig som tänker att han kanske hånglar med någon annan eller sover i någon annans säng. Kanske är jag fånig. Men jag bryr mig i alla fall. 

Jag bryr mig och nu skrev han att han saknade mig med. 

I'M DYING TO HOLD YOU

Min ångest är redan större än alla städer han någonsin varit i och jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte nätter med fuktiga kuddar och en intalan om att allt blir bra så fort han kommer hem. Men jag vet ju inte ens när han kommer hem. Han lämnade staden som nu är en ny med krispiga löv på marken, frisk luft och med en flickvän som har rosiga kinder av kyla istället för sex. Jag har en ny kappa. Mjukt hår och underkläder att visa. Men han är inte här. Jag vet inte ens vart han är för han hör inte av sig. Fastän han sagt att han älskar mig mer än en gång. Man hör väl av sig till någon man älskar. 

3 veckor har gått nu. 20 dagar och om 10 tar kortet slut. Jag antar att det bara är att vänta. Vänta på sms som aldrig kommer och på instagram-bilder så att jag får någorlunda koll på läget. Varannan dag är jag ledsen, varannan glad. Varannan dag hatar jag honom, varannan dag tänker jag på att han är det finaste jag har. 

Jag skriver mycket, försöker få ord på känslorna jag känner och försöker tänka på allt fint som finns. Som hans läppar och ögonbryn och fräkniga kinder. Hur jag skrattar så att jag får ont i magen när han kittlar mig eller låtsas att han är en vampyr som ska slita strupen av mig eller en boaorm som ska krama mig tills jag exploderar i tusen små små biter. Nätter när vi pratar om allt och alla tidiga dagar i sängen när han drar mig till sig och vi ligger kvar tills klockan blir lunch. Bara det faktum att han är MIN att kyssa och ingen annans. Det får mig att se ett slut på hans äventyr och min tristess. Det får mig att tänka att han kommer tillbaka. 

ANDAS DJUPT I MIG TILLS JAG ÄR DIN

Det handlar inte om dig längre. Du är borta för längesen och ersatt med någon annan. Någon med brunt hår och bruna ögon och fräkniga kinder och jag tror jag är kär. Igen. Och anledningen till varför jag ens tar upp det här är för att det känns likadant. Allt är helt annorlunda men vissa små detaljer påminner mig så enormt om sommaren för två år sen. Hur du lånade ut en tröja till mig men inte fick tillbaka den förrän månader senare. En svart collagetröja ligger nu på golvet i mitt rum. Jag fick den natten efter att vi låg med varandra igen efter ett år av längtan (från min sida) och du lovade mig saker. Sa saker jag blint trodde på och kanske fortfarande gör trots att jag inte vill ge mig själv några förhoppningar. Du var den första och just nu känns det som den sista och varje gång ditt namn dyker upp på skärmen står hjärtat på riktigt still i en millisekund. Du hade en flickvän du gjorde slut med och här står jag. Med hjärtat rakt ut. Ber dig att älska mig. 

Jag hade glömt hur det kändes men nu är allt klart igen. Lejonhjärtat pumpar och slår och försöker hitta en mening i allt det kaotiska men det slutar i katastrof och tårar i sängen. Som vanligt. 

Det är på riktigt igen.