73

Inatt drömde jag om dig för första gången på evigheter. Jag drömde att vi åkte hiss 172 våningar och jag fick komma backstage på din spelning. Min arm blödde, och på fötterna hade jag ett par fula skor. Men du höll min hand ändå. Du höll min hand och sneglade på mig i smyg och sen vaknade jag. Jävla jävla jävla skit. 

72

Jag sparka i gruset och tänkte på dig 

JAG VILL HA DIG SE DIG VA MED DIG 

Men ingenting är längre som förut 

Oj oj oj tack tack tack och jag var pojken som dog

71

Det här med att jag för en kort stund verkligen trodde att jag var över. Att jag trodde att det var okej att du tänkte på andra och inte mig. Jag ljög. Okej, jag erkänner, jag är fortfarande så jävla kär i dig. Jag vet inte ens om jag någonsin kommer komma över lockjävlarna eller poplåren. Och kanske är det för att du verkar ha krokarna i någon annan, kanske det är den största faktorn till att jag håller mig kvar så jävla hårt. Att jag inte tål att se dig tillsammans med någon annan. Det gör mig galen, jag retar mig på exakt allt som har med den här nya att göra. Jag är inte ens säker på att det finns någon man kan kalla den nya, men jag har mina aningar och det får mig att vilja kräkas. 

"Visst var det vackert när vi härjade, jag önskar att vi kände likadant" 

Det känns som att hela kroppen ska explodera när jag ser alla dessa saker som den nya gör för att försöka få dig på fall. Jag vill liksom kräkas och skratta och gråta och skrika på en och samma gång. Dunka huvudet i väggen och ringa dig och fråga vad fan du håller på med. Skriva till dig att om den nya ens tänker på dig mer så kommer tredje världskriget brytas ut. Det är liksom det värsta. Att jag inte ens kan skriva till dig. Att jag inte kan prata med dig som en normal människa. Jag vill bara prata med dig, skriva till dig och fråga hur du mår. Hur livet fungerar och jag vill att du ska fråga mig samma sak. Jag vill säga till dig att jag saknar dig. Att jag saknar att prata med dig. Men det hade jag aldrig kunnat göra, det funkar liksom inte. Kanske är det bättre som det är. Att den senaste gången vi pratade normalt med varandra var för exakt 149 dagar sen och de där 149 dagarna har varit fruktansvärda. Det kanske var bäst att någon klippte bandet vi en gång hade *klipp* och aldrig mer blir någonting som förut. Det tar bara så mycket att se dig vara online konstant och inte ens kunna skriva hej. Det är fan fruktansvärt. 

"Oändligt långt bort är du och över alla andra"