41

Behöver någon som bestämmer över hur jag ska känna. Som kan deleta och ångra lika enkelt som en dator. 

40

I lördags hade jag sjuttonårsfest hemma hos mig. Den röda luvan kom när jag var lagom berusad och kramade mig lite hårdare och lite längre än alla andra. 

Mitt huvud tätt intill ditt. Min hand på din axel. 

Rödluvan dansar fult men är bra på att övertala och helt plötsligt stod vi i underkläder bredvid varandra i en pool. 

En hand på magen. En arm om axeln.  

Underkläderna förflyttades upp till duschen och Rödluvan bad mig också duscha men modet jag skulle fått av Sam var slut på simsalabim så hur skulle jag då våga? 

En fråga. En blick jag inte vågade möta. 

När vattnet slutade rinna och jag bytte blöta underkläder till mjuka tröjor satt Rödluvan på trappan och rökte. 

"Jag fimpade i din blomkruka hoppas det var okej" 

Sen blev klockan jättesent. Vi la oss i en stor hög på soffan och våra kroppar var inte ens 1 centimeter ifrån varandra. Du frågade om du fick stanna. Självklart, svarade jag. 

När det blev just ute förflyttade vi oss från min soffa till min säng. Där låg vi hela natten, orörliga, och höll om varandra. Jag utan byxor. Rödluvan utan tröja. 

Min hand i din. Inga läppar som möttes. 

När den fruktade morgonen kom åkte du och samtidigt som du lämnade huset kom klumpen i magen och jag förbannade mig själv som aldrig vågade. Aldrig vågade duscha. Aldrig vågade kyssa. 

Och nu ligger jag här. Utan din kropp bredvid min och jag vet inte vad jag känner alls. Jämför mina känslor med vad jag känner för personen jag fortfarande är kär i. Jag undrar när det ska ta slut. Jag undrar när dom får in nytt mod på simsalabim. Skulle behöva det. 

39

Hoppade på bussen och doften kom emot mig som ett hårt slag i magen. 

"Det doftar och känns exakt som när det var vi
Och jag får tänka på att låta bli
Men det känns, du vet det känns"


Ja det känns, det känns något fruktansvärt. 

38

Jag minns. 

Första gången våra läppar mötte varandra. Vår första kyss. Det var nytt, spännande, outforskande och inte alls särskilt bra. 

Efteråt skrattade du och sa "Oj, vad konstigt det kändes. Så ovant." 








Det gör ont i hela mig. Så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen och måste därför flytta smärtan. Så jävla dumt.   

37

Imorgon är det första dagen i skolan. Första dagen i skolan du inte längre går i. Jag behöver inte längre gå omkring med hjärtat i halsgropen, rädd för att stöta på dig i korridorerna. Jag behöver inte varje dag tänka på hur jag ser ut. Inte noggrant granska mitt ansikte i den smutsiga toalettspegeln innan jag lämnar min trygga våning. Aldrig längre att jag behöver tänka vart jag sätter fötterna i matsalen och mina händer behöver inte längre hålla brickan med mat krampaktigt. Men vet ni vad? Det ska inte ens bli skönt. Jag vill att du ska befinna dig i samma byggnad som mig. Jag vill hålla matbrickan krampaktigt och jag vill dö varje gång jag möter din blick. Jag vill planera mina korridorsbesök efter ditt schema och jag vill hitta på anledningar till att lämna klassrummet och ströva omkring och kanske hoppas på att stöta på dig. Jag vill att du ska le mot mig i trappan. Jag vill att du ska sätta dig bredvid mig på bänken i skolparken. Jag vill känna igen dina lockar på flera meters avstånd och jag vill kunna veta när du har på dig nya kläder. Jag vill att du som vanligt ska beställa en cola och en chokladboll i caféterian. Aldrig att jag vill att det ska bli som förr men inte heller vill jag gå vidare. Det enda jag vill är att vi ska stanna kvar i veckorna då allt faktiskt var bra. Veckorna du höll om mig hårt och veckorna jag grät som aldrig förr.

36

En strykning över ryggen. En arm över axeln. 

Att så lite kan göra så mycket. Särskilt klockan 04.22 när man ramlar hem på lagom onyktra ben och somnar med förhoppningar och regnbågar i magen. Nu. Nu händer det. 

35

Att bläddra igenom sms. 

"Jag saknar dig faktiskt" 

"Puss sursötisbollen" 

"Det är alltid jag som skriver först" "Ja för jag hinner inte före, du är så snabb" "Det är bara för att jag inte orkar vänta" 

"Vad fin du var idag. Har du fortfarande lust att ses imorgon?"  

"Din kofta luktar gott" "Vad bra för den var fin på dig" 

34

Jag hatar dig. Jag hatar dig så mycket att tigrarna i världens alla djungler smälter och blir till smör. 

33

hej du det var ju ett tag sen femtionio dagar men vem räknar precis

32

Försöker komma på orsaker till att kunna höra av mig. 

31

30

Önskar att jag kunde samla alla mina favoritpersoner i en liten burk och skydda dem från all ondska i världen. Önskar att jag var mer som Batman. Eller någon annan som är stark. Spelar ingen roll. Vill bara rädda världen. 

29

En fest som inte slutade förrän solen var på väg upp. En fest där jag fick hålla om en Rödluva. En fest där jag drack alldeles lagom med öl. En fest där jag fick pussas mer än vanligt. En fest där alla mina favoritpersoner var samlade. En fest för en person som om 3 dagar lämnar landet. 

Jag hade så ont i hjärtat. Det värkte, dock inte lika mycket som förut, men det gjorde fortfarande ont. Tunga steg och darrande ben. Och den där masken man tar på sig så fort man kliver innanför dörren. Som om ingenting var fel. Som om allt var precis som vanligt. Sen tog masken liksom över, blev en del av mig och allt det där onda försvann. Oron släppte och jag förstod att allt faktiskt skulle ordna sig. Som det alltid gör, förr eller senare. Alkoholen var lagom. Men jag var inte lagom. Jag var allt annat än lagom och när jag fick reda på besked som jag inte trodde skulle komma hoppade hjärtat nästan ur bröstet på mig. Och sen kom den röda luvan och jag tänkte inte på dig en enda gång under hela kvällen. Inte förrän någon nämnde ditt namn och jag tänkte tyst för mig själv "jag är så jävla glad att du inte är här". Tårar rann. Dörrar small. Dramatik. Sen tog det slut. Halv sex på morgonen när solen var på väg upp och när jag befann mig i en annan säng än min egen somnade jag bredvid trygga andetag. Lugn. Bara lugn. 

28

Det är inte sommar längre. Idag när jag gick ut kom det rök ur min mun när jag andades. 

27

Jag cyklar över bron som alltid känns som en evighet att krossa, och förbi lägenheten du en gång bodde i. Och vet du vad? Jag gör det utan att känna det minsta hugg i bröstet. Inga själar som krackelerar och inga andetag som är tunga. Jag bara cyklar. Rakt fram. Nätt och vackert. 

Det är förbannat konstigt att vara över. Att smärtan inte längre är den känslan som dominerar. Den känns så långt bort, som om den inte ens existerar i samma universum. Att från varje dag kämpa och vrida sig i plågor till att känna lyckan dansa genom artärer och vener. Det går knappt att beskriva.  

Och jag är så glad att jag aldrig mer kommer behöva se dig igen. Aldrig. Någonsin. Mer. För nu är det inte bara en oändligt lång bro som skiljer oss åt, snart är det ett helt hav. En hel ocean mellan dina och mina fötter. Och vet du vad? Jag kommer inte ens sakna dig. 

26

Ibland tror jag att ingen tycker om mig längre. För att jag jämt blir sur eller är ledsen. Att jag är för jobbig och för på och bara bryr mig om mig själv. Jag är så rädd att folk ska känna så. Att dom inte orkar med mig. Att dom helst vill be mig att dra åt helvete. 


Det känns ibland som att jag är den som älskar mest. Att min kärlek är oändlig men inte någon annans. 


Blir ledsen när det känns så i bröstet. Just nu känns det så. Behöver bara någon som stryker mig över ryggen och som älskar mig mer än alla stjärnor på himlen. 

25

Möjliga faktorer till varför den rödhåriga knarkaren etsat sig fast i mitt huvud: 


Faktor 1. När jag tänker på Rödluvan så försvinner Du automatiskt 


Faktor 2. Jag faller jävligt lätt för smicker 


Faktor 3. Min långtidscrush är inte över 

24

Idag ska bli en bra dag. En fantastisk jävla dag. 

23

"Det var en gång en pojke som hette Liam. Liam var sexton år när han blev kär i en flicka vars namn man inte nämner. 


Det började nog på hösten, om inte tidigare. Han hade börjat på samma skola som denna flicka som var  919 dagar äldre än Liam. Flickan visste nog till en början inte vem han var. Mest så såg dom varandra i korridoren eller i matkön. Varje gång det hände så slog Liams hjärta så hårt att det nästan hoppade ur bröstet på honom och brickan med lite mat på tappade han nästan i golvet av nervositet. 


Så höll det på i några månader. Liam dog och Flickan bara trampade rakt fram utan att ens titta åt hans håll. Någon gång ibland kanske dom hamnade på samma fest. Någon gång ibland kanske Flickan hälsade. Då sprang Liam rakt upp för alla helvetestrappstegen och in på toan och grät för att hon hade hälsat på honom hon hade sagt hej och sett honom helvete fan jävlar gud och så vidare.  


Liam började se Flickan allt oftare. Dom började sakta men säkert prata med varandra, och varje gång det hände blev han förvandlad till en duracellkanin som inte kunde sitta still. Han kunde inte hitta de rätta orden utan det enda han tänkte på var hur nära dom satt varandra. Inte ens 1 centimeter mellan deras kroppar och oj nu fick han visst smaka kexchoklad hoppas han inte luktar äckligt eller säger något som är dumt. 


Första gången dom kramades hade Flickan följt honom till bussen. Det regnade ute, och dom gick alldeles själva. Bussen var över 15 minuter försenad och ändå stod hon kvar där, i regnet, och väntade med Liam. Och när bussen kom fick han en inte alls särskilt försiktig kram och det enda han kunde tänka på när han satt på bussen hem var hur mjuk hennes jacka hade varit och hur lukten av hennes hår satt kvar på honom. 


Så höll det på i några veckor. Några kramar och sena bussar hit och dit. Små samtal som ledde till något mycket större än vad Liam någonsin hade kunnat ana. 


Och så en dag helt plötsligt, utan förvarning, så satt Liam på Flickans säng i Flickans minimala lägenhet och hånglade. Aldrig någonsin hade Liam trott att detta skulle hända honom. Att hon ville ha honom och hans kropp. Aldrig. Never ever. 


I några få veckor höll perfektionen, tills någon kom och stack hål på bubblan som aldrig någonsin fick gå sönder. För Liam trodde ju att Flickan faktiskt tyckte om honom och ville vara med honom. Som hon hade lovat. Så var det inte. Flickan ville hellre vara med någon annan och sen så tog hon studenten och kvar var den minimala lägenheten som nu skulle bli någon annans och Liam med ett hjärta trasigare än någonsin.  


Nu har det gått 46 dagar sen Liam sist såg henne. Det sista hon sa till honom innan dom skiljdes åt var "vi hörs väl eller nått" men nej dom skulle aldrig höras. För att höras betyder att man frågar hur den andre personen mår men det enda dom har hörts om är en meningslös kofta och väska som inte kommer lämnas tillbaka förrän båda två en dag till slut möts igen. Men Liam vill inte möta Flickan. Rädd för att falla för hennes sammetslena röst och hennes bajsbruna lockar igen. Han struntar i om hon bär hans väska och han vill alltid ha hennes kofta nedtryckt längst ner i byrålådan som knappt går att öppna. 


Liam kämpar varje dag. Han sitter nog i ett litet litet litet rum någonstans med en madrass på golvet och letar efter trasiga hjärtdelar att limma ihop. En dag har han äntligen samlat ihop alla delar. Den dagen kommer vara lycklig. 


Slut på historien."

22

Går och lägger mig flera timmar tidigare än vanligt på grund av tristess. Så ska det inte vara. Inte när det är sommar och jag ska fånga dagar och nätter och kyssa vackra munnar och dansa som att det inte finns någon morgondag.  


Det är så mycket jag borde göra, så mycket jag borde säga. 


Imorgon. Imorgon finns det tid. 

21

Har varit dödslycklig och dödsfull och dödsglad i flera dagar och nätter och nu bara pang boom crash. Tillbaka till ruta 1. Tillbaka till ensamheten och ledsamheten. Varför är det så? Varför känner jag mig alltid så jävla ensam? 

"Baby, you don't know but my heart is as strong as a drummer
My heart is as strong as a drummer"  


Jag önskar att mitt hjärta hade varit lika starkt som en trumma.


"...but I know that I'm stronger than you are" 


Ja, jag är starkare än dig.