29

En fest som inte slutade förrän solen var på väg upp. En fest där jag fick hålla om en Rödluva. En fest där jag drack alldeles lagom med öl. En fest där jag fick pussas mer än vanligt. En fest där alla mina favoritpersoner var samlade. En fest för en person som om 3 dagar lämnar landet. 

Jag hade så ont i hjärtat. Det värkte, dock inte lika mycket som förut, men det gjorde fortfarande ont. Tunga steg och darrande ben. Och den där masken man tar på sig så fort man kliver innanför dörren. Som om ingenting var fel. Som om allt var precis som vanligt. Sen tog masken liksom över, blev en del av mig och allt det där onda försvann. Oron släppte och jag förstod att allt faktiskt skulle ordna sig. Som det alltid gör, förr eller senare. Alkoholen var lagom. Men jag var inte lagom. Jag var allt annat än lagom och när jag fick reda på besked som jag inte trodde skulle komma hoppade hjärtat nästan ur bröstet på mig. Och sen kom den röda luvan och jag tänkte inte på dig en enda gång under hela kvällen. Inte förrän någon nämnde ditt namn och jag tänkte tyst för mig själv "jag är så jävla glad att du inte är här". Tårar rann. Dörrar small. Dramatik. Sen tog det slut. Halv sex på morgonen när solen var på väg upp och när jag befann mig i en annan säng än min egen somnade jag bredvid trygga andetag. Lugn. Bara lugn.