Det var ju bestämt att jag skulle träffa dig. Det hade vi ju pratat om. Du skulle komma hit, spela, och så skulle vi byta tillbaka våra saker. Som att avsluta det som var. Det jag dock inte visste var att jag skulle springa på dig flera gånger innan det som var bestämt. Jag hade en liten tanke i bakhuvudet, att du kanske skulle komma på julavslutningen på skolan trots allt. Det är ju liksom din gamla skola med dina gamla lärare, det hade inte varit konstigt om du dök upp. Men jag trodde inte riktigt på det förrän du faktiskt kom och någon framför mig viskade i mitt öra att du minsann var här nu. Och hjärtat slog i hundranitti, men ju längre tid det gick så slutade det att slå så förbannat hårt.
Efteråt, när jag kramat klasskompisar och lärare hejdå gick jag upp mot stan. Inte var jag beredd att träffa dig där heller, men det gjorde jag. Du stod med dina kompisar, som faktiskt är mina med, och jag kramade de länge men inte dig. Undvek, vågade inte riktigt ta steget att titta på dig. Vi gick därifrån sen, utan att vi sagt ett ord. Och förväntan inför kvällen växte större och starkare och magen var orolig.
Jag velade så länge. Ville komma tidigare, ville komma senare, ville inte komma alls . Men jag hade ju inget val, jag var tvungen att gå dit. Så jag styrde mina steg mot stället som är, var, vårt. Där allt började och där vi så många gånger suttit och du har hållit min hand.
Om man vill hålla sig kort kan man beskriva kvällen såhär:
At first, I was afraid, I was petrifiedKept thinking, I could never live without you by my sideBut then I spent so many nights thinking, how you did me wrongAnd I grew strong and I learned how to get along Men det kanske är enklare att ta det från början istället.
Först såg jag dig inte, det var fullt med människor. Gamla bekanta och nya ansikten jag aldrig sett förut. Hälsade på några stycken och sedan slog vi oss ned vid ett bord. Och det var där jag såg dig. Med en ny prickig tröja och håret lockigare än någonsin. Jag vet att du såg mig också, men ingen av oss sa någonting. Kanske var det bäst så. Du var ändå stressad. Sprang fram och tillbaka och letade och grejade och bar gitarrer. Jag ville ju inte störa.
Det första bandet började spela. Gungade i några minuter. Tog en snus. Mådde illa. Drack vatten. Smsade Sam och frågade var han höll hus. Några låtar senare var det slut och folk fyllde på sina kaffekoppar och gick ut i kylan för att röka. Sen var det dags för din tur och mina ben darrade. Jag försökte skratta bort det nervösa, men mest ville jag kräkas. Paniksms till Sam och några minuter senare var han här, som den hjälten han är. Gick ut för att möta hallen, och för att andas ett tag. När vi sedan smög oss tillbaka in, lagom till sista låten, högg en av dina ölandskompisar tag i mig, kramade mig länge och jag vet att du såg oss. Tittade rakt på oss fast våra ögon möttes aldrig. Försökte fokusera blicken någon annanstans, försökte tänka klart.
När du hoppat av scenen och dina lockar var blöta av svett var det andningspaus i några minuter innan kvällens höjdpunkt skulle börja. Golvet blev fullt av dansande människor, jag var en av dom och när bandet ställt sig på scen och var beredda att börja dök du upp bakom mig. Tryckte min väska i min famn hastigt och jag sa chockat, "jag har din kofta där ute, ska jag hämta den?". Men du var nonchalant och sa att vi skulle ta det sen, innan du trängde dig vidare för att få en plats längst fram. Och ungefär där dog jag. För nu hade du inget av mig längre, och snart skulle delen jag hade kvar av dig som jag gömt i en byrålåda sedan juni, vara borta.
Tog med mig Sam ut i den tomma hallen för att andas. Och han förstod, bättre än någon annan. Efter en stund insisterade jag på att vi skulle gå in igen, men han sa att vi skulle stanna här, så länge jag ville. Men jag ville bara dansa. Lyssna på den fantastiska musiken och försvinna bort ett tag. Så vi dansade, där ingen såg, och jag blev svettig och varm och sista låten tog vi i så kroppen värkte.
Och sen var det slut. Folk började leta sig mot utgången och jackorna, jag med. Sökte efter dina lockar i folkmassan, och på väg ut såg jag dig. Jag tog tag i din arm, gav dig koftan och sa "tack för det jättelånga lånet" du skrattade, och sen kramade jag dig och sa att du var bra. Sen gick jag därifrån, på lätta ben. Jag hade klarat det. Jag hade varit modig. Sen gick vi ut i den inte så iskalla natten, funderandes på vart vi skulle ta vägen. Hem eller dit eller pizza eller alkohol. Du stod där ute och packade in i bilen, kollade på mig. Jag kollade inte tillbaka, och jag vände sedan ryggen till och försvann. Det var förmodligen sista gången jag såg dig i år.