75

När man tror att någonting är något, fast det inte alls är så. Då är det som om kroppen exploderar inuti. Som om alla inälvor går sönder men det syns liksom inte. Syns inte. Men känns. 

Har alltid tänkt att det inte skulle vara någon fara att stöta på dig sådär helt plötsligt. Inte nu, inte efter att jag är över. Idag bevisades det att det inte alls var så. Kroppen exploderade, och jag kunde inte andas när jag såg din mössa och dina lockar i en folkmassa helt utan förvarning. Det var ju imorgon. Imorgon skulle vi ses. Det var det jag var beredd på, inte idag, inte nu. Inte när jag var ful och snorig och med trötta ögon. Jag skulle ju stråla. Stråla och tugga hubba bubba och vara nonchalant. Vad var jag nu? Rädd. Vågade inte ens titta på dig. Pratade på som en idiot med personen bredvid och sprang sedan därifrån. Sprang ifrån dig och in i den där jag hånglar med på fest. Den där som säger att jag alltid ser så ledsen ut. Är det så? Ser jag alltid ledsen ut? 

"Du måste börja behandla hen som vem som helst". Men du är ju inte som vem som helst. Du är fan inte vem som helst.