70

Det gör ont för att jag vill tillbaka. Det gör ont för att jag inte var färdig med att hålla handen och kyssas på parkbänkar och äta popcorn naken i din säng. Ont för att det kanske hade kunnat vara så mycket mer. Blivit så mycket större.

69

Senaste gången vi hånglade hade du handen innanför mina byxor.

68

Ditt skratt ekar i mitt tomma huvud. Det skrattet som alltid skrattar högre än alla andra skratt. Det som säger "jag förstår dig jag fattar jag har humor se mig hör mig jag finns här". Det där jävla skrattet. Det där jävla underbara fina älskade skrattet. 

67

Jag håller inte räkningen längre. Har träffat dig allt för mycket/lite de senaste veckorna att det nästan känns meningslöst. Vill inte längre hålla koll på hur många dagars tystnad vi har. 

Igår vandrade vi samma gator. Du var full, jag slår vad om att jag var fullare. Våra vägar möttes aldrig, men när jag såg dig på avstånd utanför Åhléns slog mitt hjärta som vanligt i hundranitti. Vart var du på väg? Var hade du varit? Tänkte du på mig i den inte så iskalla lördagsnatten? 

Idag spelade två vackra män Bob Dylan-låtar i en kyrka. Du var där, jag med. Vi satt ungefär 3 meter ifrån varandra och jag såg dig i ögonvrån under hela konserten. Hur du satt där med dina stora skor och gungade med huvudet så att lockarna nästan svävade. När det var slut kom du fram och hälsade. Jag nästan slängde mig i dina armar, utan att riktigt tänka på det. En varm kram och nästan inga ord som byttes. Jag stod mest tyst, hittar aldrig riktigt orden när du är i närheten. Jag vet precis vad jag vill säga och precis vad jag borde säga men det funkar inte så. Vill inte göra en scen. Vill inte att du ska tycka mer illa om mig än vad du redan gör. 

Vi gick sen. Jag sa ett tyst hejdå jag är osäker på om du hörde. Nu vet jag inte var du är eller vad du gör. Jag vet inte om du ska stanna här eller om du ska hem till ditt. Till ditt som aldrig någonsin kommer att bli mitt. Vårt.

Ibland vill jag så himla gärna att du ska bo här. Ibland är jag så himla tacksam för att du inte gör det. Det växlar, upp och ner, som med nästan allt annat. Vissa dagar tänker jag att allt, och framför allt du, kan dra åt helvete. Vissa dagar är jag så kär i dig att det känns som att hela kroppen ska gå i tusen bitar.  

Sam sa till mig att jag lär mig av smärtan. Han säger att jag om någon kommer förstå alla dessa brustna hjärtan där ute. Att jag kommer att lära mig att aldrig bli lika hemsk som du är. Och så tröstar han med att det kommer gå över, vare sig jag vill det eller inte. Idag vill jag det. Idag vill jag inte vara kär i dig längre. 

66

Det enda jag vill för tillfället är att utforska någon annans läppar. Jag är trött på det här. Trött på att vara ensam. Trött på att vara ledsen. Trött på att fortfarande vara kär i dig. 

65

Jag brukade alltid tänka oss två som Isabelle och Matthew. Théo var så klart min själsfrände, men du kom liksom in i bilden för oss båda och då blev det självklart att du av alla skulle vara Matthew. 

Som kvällen då vi tre låg orörliga i en soffa och andades bara andades och jag kunde inte förstå att två av de personer jag bryr mig om mest av allt på jordklotet fanns inte ens 1 millimeter ifrån mig. Théo på ena sidan. Du på andra.  

Théo och jag tänkte ofta så. Inte bara med dig utan med andra också, men det var liksom som att du redan var en självklarhet. Det var självklart att du för alltid och evigt skulle vara vår. Att ingenting skulle komma i vägen och vi skulle dricka vin och bygga kojor och bara vara varandras helt enkelt. 

Men den gången vi 3, berusade, gick hand i hand på Hultsfredsfestivalen, så tog det slut. Några dagar efter att du hade trampat på mitt hjärta. I alla fall. När vi gick där, hand i hand och Théo sa "nu är vi the dreamers igen" så brast allt. Jag släppte din hand och sa "nej, inte nu längre" och stegade därifrån. Med tårarna i halsen och hjärtat i halsgropen. 

Det kanske var där det tog slut. Som i den sista scenen. Vi går skilda vägar. Jag och Théo åt ena hållet. Du åt andra. Men skillnaden är att i filmen älskar du oss fortfarande.