67

Jag håller inte räkningen längre. Har träffat dig allt för mycket/lite de senaste veckorna att det nästan känns meningslöst. Vill inte längre hålla koll på hur många dagars tystnad vi har. 

Igår vandrade vi samma gator. Du var full, jag slår vad om att jag var fullare. Våra vägar möttes aldrig, men när jag såg dig på avstånd utanför Åhléns slog mitt hjärta som vanligt i hundranitti. Vart var du på väg? Var hade du varit? Tänkte du på mig i den inte så iskalla lördagsnatten? 

Idag spelade två vackra män Bob Dylan-låtar i en kyrka. Du var där, jag med. Vi satt ungefär 3 meter ifrån varandra och jag såg dig i ögonvrån under hela konserten. Hur du satt där med dina stora skor och gungade med huvudet så att lockarna nästan svävade. När det var slut kom du fram och hälsade. Jag nästan slängde mig i dina armar, utan att riktigt tänka på det. En varm kram och nästan inga ord som byttes. Jag stod mest tyst, hittar aldrig riktigt orden när du är i närheten. Jag vet precis vad jag vill säga och precis vad jag borde säga men det funkar inte så. Vill inte göra en scen. Vill inte att du ska tycka mer illa om mig än vad du redan gör. 

Vi gick sen. Jag sa ett tyst hejdå jag är osäker på om du hörde. Nu vet jag inte var du är eller vad du gör. Jag vet inte om du ska stanna här eller om du ska hem till ditt. Till ditt som aldrig någonsin kommer att bli mitt. Vårt.

Ibland vill jag så himla gärna att du ska bo här. Ibland är jag så himla tacksam för att du inte gör det. Det växlar, upp och ner, som med nästan allt annat. Vissa dagar tänker jag att allt, och framför allt du, kan dra åt helvete. Vissa dagar är jag så kär i dig att det känns som att hela kroppen ska gå i tusen bitar.  

Sam sa till mig att jag lär mig av smärtan. Han säger att jag om någon kommer förstå alla dessa brustna hjärtan där ute. Att jag kommer att lära mig att aldrig bli lika hemsk som du är. Och så tröstar han med att det kommer gå över, vare sig jag vill det eller inte. Idag vill jag det. Idag vill jag inte vara kär i dig längre.