92

Den tjugoåttonde april skrev jag så här: 

"Igår lovade jag mig själv att ”bli inte så förbannat full ikväll” men när jag väl låg med huvudet i toalettstolen och bara några minuter efter det satt i underkläder i en pool insåg jag att jag hade svikit mig själv precis som du svek mig. Svek och hörde inte av sig och i förrgår natt dök du upp och rev upp alla känslor igen genom att sova bredvid mig i min bästis säng. Med armarna om min midja. Din ena hand i min och den andra som försöker ta sig in där jag lovade att du aldrig skulle komma in igen. Vi sa inte så mycket men min kind vilade mot din och jag vet inte om jag ville kyssa dig eller inte. Dagen efter sa vi inte så mycket då heller. Du åt frukost och lämnade oss rätt fort och kram hejdå lycka till vi ses. Sen dog jag. För inte fan kan du komma här, efter flera månaders tystnad, och tro att du kan få mig hur lätt du vill. Det värsta är faktiskt att du kan det, få mig hur lätt du vill alltså. Du har mig i ett sådant jävla grepp att jag omöjligt kan vända mig bort från dig eller lyfta bort handen som befinner sig på förbjuden mark. Det ironiska var att samma dag, bara några timmar tidigare hade jag viskat till Sam att det var så längesen jag rörde dig och vips sen ligger du där bredvid mig i underkläder och jag älskar och hatar varje del av dig. Jag vill bara kyssa dig och hålla om dig samtidigt som jag vill sticka en kniv i dig 16 gånger och sen bränna kroppen på bål. Det tar som fan. Och jag vet att du aldrig kommer höra av dig. För som sagt så vill du inte för om du hade velat så hade vi varit ihop nu. ALLT precis ALLT handlar om hur du känner. Inte hur jag känner, för det spelar ingen som helst roll så länge du inte känner likadant. Och det är fruktansvärt. Att ens alldeles egna färska och okontrollbara känslor inte ens ska kunna få spela roll och nu somnar jag nästan sittandes i min skönaste tröja och med trötta ögon för jag tror minsann att jag fortfarande är full." 

Igår kom jag hem från Emmabodafestivalen. Ditt tält var placerat tvärs över gruset och mittemot mitt. "Du ligger med nån annan tönt" har aldrig stämt så bra in som då men det gjorde i och för sig jag också och kanske spelade det ingen roll. För jag saknade dig inte. Jag ville inte ha dig lika mycket som jag ville den där kvällen i april senaste gången vi pratade med varandra. Istället för att kasta desperata blickar mot dig vände jag ryggen till och hoppade på någon annan. Någon bättre. I juni var jag vilsen för jag visste inte hur jag skulle känna om jag inte var kär i dig. Nu är det snart augusti och istället för att det känns konstigt känns det ingenting alls. Ingenting. Du spelar ingen roll längre. I alla fall inte lika stor roll som förut. 

(Fast sen vet jag väl att hjärtat alltid kommer hoppa till när du går förbi och jag får bekräftat att du tittar efter mig flera gånger. Vänder dig om och får det att bubbla till. Men det kanske det alltid kommer göra. Kanske kommer det alltid känns bra när någon annan än jag kastar desperata blickar)