91 eller egentligen vet jag inte och inte bryr jag mig heller

Jag skriver inte så värst mycket här. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, förmodligen bra för det betyder att jag inte tänker på dig särskilt mycket. Fast sen kom ju helgen och nu är det söndag och du är hemma hos dig och jag hos mig. 

För nästan prick ett år sen stod du på samma scen och sjöng om någon du var kär i. Nu vet jag inte riktigt vad du sjöng om, men jag tog i alla fall åt mig och efteråt kunde jag inte sluta gråta. För jag insåg då att jag har varit nästan lika dum mot dig som du har varit mot mig och det var aldrig meningen att det skulle bli som det blev. Men så blev det, och jag hann aldrig säga någonting om det och istället så körde du hem min bästis och kvar satt jag i en soffa och grät ögonen röda. 

Timmarna innan hade ju varit så perfekta. Samma hemmafest. Sitta i varandras knä. Sitta nära i en säng och prata. Prata. Att vi i huvudtaget pratade. Det var en sådan lättnad, att bara kunna prata med dig om saker som Håkans nya singel och hur ditt jobb går. Ingenting jobbigt och svårt eller känslosamt och jag grät inte ens efteråt eller innan. Istället halkade jag hem mitt i natten och bakade chokladbollar och somnade bredvid fyra svettiga kroppar. 

Sen kom dagen efter och det är ju alltid värst. För hur ska man bete sig ska man säga hej ska man inte säga någonting alls ska man krama och herre gud varför överanalyserar jag alltid allt? Tog på mig en ny tröja som lyser som solen och skrattade och log och tindrade med ögonen och sen var det din tur. Och efter en minut på ett ungefär så hettade mina kinder till och knäna blev svaga och shit. Det här är inte sant. Jag fattar nu. Jag har varit ett svin. Jag har varit nästan lika fittig som du och det är ju fan inte rätt någonstans. För bara för att du krossade mitt hjärta har jag inte makten över att kunna snacka skit om dig med precis alla jag har lust med. För det var väl inte meningen att det skulle bli som det blev. 

Så jag skrev förlåt. Och du skrev förlåt du med och vi ska nog prata. Ni vet sådär på riktigt. Ansikte mot ansikte och kanske blir det bättre då. Kanske är det enklare nu när du vet hur jag känner. 

Jag är fan högst upp på modighetsstegen. Ingenting kan få mig att trilla nu. 

90

När jag läser allt det här och dagboksanteckningar om hjärtat som slår i hundranitti varje gång du kommer nära och hur mycket jag föraktar dina lockar börjar jag skratta. Sen börjar jag gråta. Sen tar jag mig samman och så är det med det. Jag vet inte längre hur det känns att känna så som jag har gjort och jag vet inte om det är något positivt eller negativt med det. Jag har väl blivit stor. Vuxit ifrån min löjliga kärlek till dig trots att hjärtklappningarna och föraktningarna inte är allt för långt borta. Jag fruktar fortfarande att falla tillbaka men som det ser ut just nu så kanske det blir en fin vår trots allt. Med eller utan dig vet jag inte men det spelar nog inte så stor roll så länge jag skrattar istället för att gråta.