90

När jag läser allt det här och dagboksanteckningar om hjärtat som slår i hundranitti varje gång du kommer nära och hur mycket jag föraktar dina lockar börjar jag skratta. Sen börjar jag gråta. Sen tar jag mig samman och så är det med det. Jag vet inte längre hur det känns att känna så som jag har gjort och jag vet inte om det är något positivt eller negativt med det. Jag har väl blivit stor. Vuxit ifrån min löjliga kärlek till dig trots att hjärtklappningarna och föraktningarna inte är allt för långt borta. Jag fruktar fortfarande att falla tillbaka men som det ser ut just nu så kanske det blir en fin vår trots allt. Med eller utan dig vet jag inte men det spelar nog inte så stor roll så länge jag skrattar istället för att gråta.