65

Jag brukade alltid tänka oss två som Isabelle och Matthew. Théo var så klart min själsfrände, men du kom liksom in i bilden för oss båda och då blev det självklart att du av alla skulle vara Matthew. 

Som kvällen då vi tre låg orörliga i en soffa och andades bara andades och jag kunde inte förstå att två av de personer jag bryr mig om mest av allt på jordklotet fanns inte ens 1 millimeter ifrån mig. Théo på ena sidan. Du på andra.  

Théo och jag tänkte ofta så. Inte bara med dig utan med andra också, men det var liksom som att du redan var en självklarhet. Det var självklart att du för alltid och evigt skulle vara vår. Att ingenting skulle komma i vägen och vi skulle dricka vin och bygga kojor och bara vara varandras helt enkelt. 

Men den gången vi 3, berusade, gick hand i hand på Hultsfredsfestivalen, så tog det slut. Några dagar efter att du hade trampat på mitt hjärta. I alla fall. När vi gick där, hand i hand och Théo sa "nu är vi the dreamers igen" så brast allt. Jag släppte din hand och sa "nej, inte nu längre" och stegade därifrån. Med tårarna i halsen och hjärtat i halsgropen. 

Det kanske var där det tog slut. Som i den sista scenen. Vi går skilda vägar. Jag och Théo åt ena hållet. Du åt andra. Men skillnaden är att i filmen älskar du oss fortfarande.