Jag cyklar över bron som alltid känns som en evighet att krossa, och förbi lägenheten du en gång bodde i. Och vet du vad? Jag gör det utan att känna det minsta hugg i bröstet. Inga själar som krackelerar och inga andetag som är tunga. Jag bara cyklar. Rakt fram. Nätt och vackert.
Det är förbannat konstigt att vara över. Att smärtan inte längre är den känslan som dominerar. Den känns så långt bort, som om den inte ens existerar i samma universum. Att från varje dag kämpa och vrida sig i plågor till att känna lyckan dansa genom artärer och vener. Det går knappt att beskriva.
Och jag är så glad att jag aldrig mer kommer behöva se dig igen. Aldrig. Någonsin. Mer. För nu är det inte bara en oändligt lång bro som skiljer oss åt, snart är det ett helt hav. En hel ocean mellan dina och mina fötter. Och vet du vad? Jag kommer inte ens sakna dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar