23

"Det var en gång en pojke som hette Liam. Liam var sexton år när han blev kär i en flicka vars namn man inte nämner. 


Det började nog på hösten, om inte tidigare. Han hade börjat på samma skola som denna flicka som var  919 dagar äldre än Liam. Flickan visste nog till en början inte vem han var. Mest så såg dom varandra i korridoren eller i matkön. Varje gång det hände så slog Liams hjärta så hårt att det nästan hoppade ur bröstet på honom och brickan med lite mat på tappade han nästan i golvet av nervositet. 


Så höll det på i några månader. Liam dog och Flickan bara trampade rakt fram utan att ens titta åt hans håll. Någon gång ibland kanske dom hamnade på samma fest. Någon gång ibland kanske Flickan hälsade. Då sprang Liam rakt upp för alla helvetestrappstegen och in på toan och grät för att hon hade hälsat på honom hon hade sagt hej och sett honom helvete fan jävlar gud och så vidare.  


Liam började se Flickan allt oftare. Dom började sakta men säkert prata med varandra, och varje gång det hände blev han förvandlad till en duracellkanin som inte kunde sitta still. Han kunde inte hitta de rätta orden utan det enda han tänkte på var hur nära dom satt varandra. Inte ens 1 centimeter mellan deras kroppar och oj nu fick han visst smaka kexchoklad hoppas han inte luktar äckligt eller säger något som är dumt. 


Första gången dom kramades hade Flickan följt honom till bussen. Det regnade ute, och dom gick alldeles själva. Bussen var över 15 minuter försenad och ändå stod hon kvar där, i regnet, och väntade med Liam. Och när bussen kom fick han en inte alls särskilt försiktig kram och det enda han kunde tänka på när han satt på bussen hem var hur mjuk hennes jacka hade varit och hur lukten av hennes hår satt kvar på honom. 


Så höll det på i några veckor. Några kramar och sena bussar hit och dit. Små samtal som ledde till något mycket större än vad Liam någonsin hade kunnat ana. 


Och så en dag helt plötsligt, utan förvarning, så satt Liam på Flickans säng i Flickans minimala lägenhet och hånglade. Aldrig någonsin hade Liam trott att detta skulle hända honom. Att hon ville ha honom och hans kropp. Aldrig. Never ever. 


I några få veckor höll perfektionen, tills någon kom och stack hål på bubblan som aldrig någonsin fick gå sönder. För Liam trodde ju att Flickan faktiskt tyckte om honom och ville vara med honom. Som hon hade lovat. Så var det inte. Flickan ville hellre vara med någon annan och sen så tog hon studenten och kvar var den minimala lägenheten som nu skulle bli någon annans och Liam med ett hjärta trasigare än någonsin.  


Nu har det gått 46 dagar sen Liam sist såg henne. Det sista hon sa till honom innan dom skiljdes åt var "vi hörs väl eller nått" men nej dom skulle aldrig höras. För att höras betyder att man frågar hur den andre personen mår men det enda dom har hörts om är en meningslös kofta och väska som inte kommer lämnas tillbaka förrän båda två en dag till slut möts igen. Men Liam vill inte möta Flickan. Rädd för att falla för hennes sammetslena röst och hennes bajsbruna lockar igen. Han struntar i om hon bär hans väska och han vill alltid ha hennes kofta nedtryckt längst ner i byrålådan som knappt går att öppna. 


Liam kämpar varje dag. Han sitter nog i ett litet litet litet rum någonstans med en madrass på golvet och letar efter trasiga hjärtdelar att limma ihop. En dag har han äntligen samlat ihop alla delar. Den dagen kommer vara lycklig. 


Slut på historien."