Gråter. Tårarna kan inte hejdas. Det var längesedan jag grät så här mycket.
Senaste gången var i ett trapphus. Det var hysteriskt. Jag tror att jag lämnade kvar alla tårarna där, på golvet, för jag har inte kunnat hitta dom någonstans. Förrän nu. Jag hoppas inte att någon halkade på dom under tiden.
Vad är det som gör så ont? Vad är det som gör att jag jämt känner mig ledsen och ensam? Övergiven. Borttappad. Vilsen.
"Är jag en astronaut? Är jag så ensam?"
Behöver bara någon som förstår. Som kan klappa och trösta. Som Sam. Sam jag önskar att du var här. Och i kväll vet jag vart du är. Där jag också skulle vara men inte är. Varför är jag ledsen, Sam? Varför värker hela kroppen? Prata med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar