45

Idag. Ikväll. Inatt. Jag kan inte andas. Jag kommer inte kunna andas. För jag inser att jag är fortfarande är kär i dig. Och just nu känns det som om jag alltid kommer vara det. Som att jag aldrig någonsin kommer komma över dina lockar. Aldrig någonsin vilja ha någon annan bredvid mig. 

Det finns ingen mening med att gå till skolan. Det finns ingenting där för mig att hämta. Det enda som betydde något förra året var att du gick där. Jag kunde gå till skolan med ett förstört huvud endast för att jag visste att vi åt lunch samtidigt. Skolka från lektioner för att planlöst ströva omkring, kanske stöta på dig. Det kan jag inte längre. Dem jävlarna har till och med tagit bort alla bilder på dig i biblioteket. Det finns inte en enda sak kvar på anslagstavlan som kan accosieras med dig. Allt är borta. Det är som om du aldrig har funnits. 

Är det ingen som fattar? Ingen jävel som förstår eller? Ibland vill jag slå mig själv för att det inte är okej att känna som jag gör. Det är inte okej att känna något för någon som brydde sig i 1 månad. Det är inte okej att ens visa det minsta av alla respekter för någon som trampar på ditt hjärta. Inte ens nätt och vackert.

Ikväll är det okej att vara ledsen. Inatt också. Förmodligen imorgon med. Men om 15 små dagar ska jag vara över dig. Det är okej att vara ledsen fram tills dess. Men sen ska det vara över. Så jävla över.