49

Jag ville aldrig släppa taget. Du luktade gott, som vanligt. Och du hade på dig någonting jag knappt hann uppfatta. För helt plötsligt var du borta. 

Du hade tydligen låtsas att du inte visste vem jag var. Spelat dum. Jag förstod inte riktigt vad du ville uppnå med det där. Var det var du ville bevisa. Och jag förstår inte varför jag 10 minuter senare satt och skakade på en busshållplats. Med rinnande ögon och näsa och en käke som tuggade tuggummi hårdare och fortare än någonsin förut. 

Jag förstår inte varför jag inte kan andas. Jag förstår inte varför hela min värld snurrar och jag förstår fan inte varför jag ens gick fram till dig. Du är inte ens värd en blick. Ett ord. Du är inte ens värd en jävla tanke.