87

Och det känns precis som att jag ska kvävas. Hur mycket sms och kärleksförklaringar jag än får så ligger jag ändå här och stirrar i taket och hela jävla kroppen gör ont. Och jag vet inte varför. Jag vet inte om det är för att du inte sa någonting igår. För att hela tiden jag satt bredvid dig var tyst och frånvarande. Var det på grund av mig? Var det för att jag kom som du blev tyst? Var det för att du inte kan andas normalt i min närvaro? Är det för att du hatar mig? 

Jag vet inte om det är så bara för att det är så. För ibland gör bara kroppen ont och gråten ligger på lur i varje hörn och bakom varje skugga. Kanske är det för att maten jag äter inte smakar särskilt vidare. För att brodern som sitter mittemot tuggar långsamt och jag alldeles för fort. 

Jag vet inte om det är så för att du och en vän hade pratat om mig igår. Sagt obegripliga saker jag egentligen inte förstår ett strunt av. För att du sa att hjärtat mitt inte alls var krossat. Att du var snäll egentligen och att ibland händer bara dumma saker. Menar du då att det som var dumt var att du låg med en annan, istället för mig? Eller att själva idéen om att ens bjuda in mig till din lägenhet den där dagen var korkad? Menar du att du ångrar dig? 

Och nej, lilla hjärtat. Varje gång jag är på fest snackar jag inte skit om dig. Bara om du kommer på tal och då brukar det hända att jag stänger in mig på toaletten och gråter istället. Du kan vara lugn. Du vet ju att alla älskar dig ändå. Och att din charm alltid kommer finnas kvar och krossa flera hjärtan än bara mitt. För som sagt så lyssnar ingen på vad jag har att säga. De har väl tröttnat. De har väl trott att jag ska gå vidare. Men det är inte så enkelt som man tror när du jämt kommer på tal eller när dina lockar dyker upp här nere allt oftare. Det är inte så jävla enkelt.