Från att se dig nästan varje dag i korridoren, till att inte veta nästa gång man får se ditt ljuva ansikte. Man går nästan sönder när man tänker så. Att jag kanske aldrig, någonsin, få se dig och dina fula tänder igen. Inte höra din lena sammetsröst. Inte få känna din kropp mot min. Att aldrig mer få ha ditt ansikte mellan mina händer.
Och ändå bara trampar du på mig. Fortsätter. Det är nog tystnaden som är värst. Att veta att du inte bryr dig om mig. Att du inte bryr dig om mitt trasiga hjärta.
"Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt."
Så är det. Fast du har inte guldhår. Det är mer smutsbrunt. Bajsbrunt. Ibland önskar jag livet ur dig. Men bara ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar