4

Jag saknar telefonsamtalen. Vi kunde prata i timmar även om vi ibland inte hade något att säga. Det blev mest nervösa fnissningar. Du brukade ringa när du var full. 3.30 på fredagskvällar. 

"Du är den enda personen jag fylleringer till" 

Du ringde bara för att prata. För att prata med mig. Mig av alla. Du hade kunnat ringa vem som helst. Vem som helst. Ändå var det min telefon som började vibrera mitt i natten. 

”Jag tycker om dig kom till mig sov hos mig va med mig”   

Det var alltid du som avslutade samtalen genom att somna i andra änden. På morgonen efter kom det alltid förlåtattjagväcktedig-sms men det gjorde ju ingenting. Det gjorde ingenting att du väckte mig mitt i natten. För det var ju du. Dig som jag var kär i. Som jag är kär i. Sådana samtal kan man knappast trycka bort. 

Därför stänger jag inte av ljudet på min telefon när jag går och lägger mig längre. Särskilt inte på fredagar. Rädd för att missa ett samtal. Rädd för att missa ett samtal jag vet inte kommer komma. Ändå kan jag inte sluta hoppas.