100

Och det känns fortfarande konstigt. Även nu när du är hemma. Kanske tiden aldrig var vår även om jag vill det mer än någonting annat. Jag höll på att kräkas på bussen men du pussade mig när vi sågs och la mina händer i dina. Du var fortfarande sjuk och hostade och hängde med huvudet men din gula tröja lyste upp tillvaron även när du inte gjorde det. Små korta stunder kändes det som att vi var ett expar som träffades efter veckor av tystnad, artighetsfrågor och inga händer på insidan av mitt lår. När vi gick genom stan var jag rädd för vad folk skulle tro. Avståndet mellan oss var för stort. Jag var inte nervös men inte lugn heller, och även om din snabba arm kring min midja och din hårda kramar och kyssar innan du skulle gå minskade klumpen i magen en aning så fanns den fortfarande där. Jag kan inte sluta gråta och jag kan inte sluta va ledsen. För någonting är fel. Och kanske är såhär det känns när man träffar personen man är kär i efter en månad utan prat. Som att allt är fel.

Och jag som trodde det skulle bli som vanligt. Att stormen inom mig skulle slå till ro. Det är en orkan nu.