Han ska tydligen komma hem nästa vecka. I alla fall enligt hans resekamrats flickvän och jag känner mig inte redo. Det enda jag väntat på sen dagen han berättade att han skulle åka har varit dagen då han ska komma hem igen, men nu när det känns så nära vet jag inte längre. Jag vet inte om jag är redo för att träffa en person jag knappt pratat med på en månad. En person som ska kalla sig min pojkvän, men som ändå inte svarar tillbaka på "Jag saknar dig". 

Varje samtal vi har känns krystat och framtvingat. Som att vi hör av oss bara för att vi är tvungna. Och jag vet ju att han inte typen som hör av sig eller typen som skriver gulliga grejer varje dag och jag vet ju att innerst inne har han mig i tankarna, men när han klubbar tills två timmar innan jag går upp och besöker platser jag aldrig varit på känns allting hopplöst. Ingenting känns på riktigt längre. Det känns inte som att vi är ihop och jag vet inte vad som är det sorgligaste. Att han åkte iväg eller att han glömde bort mig. 

Tydligen tycker han att jag är fånig men vad är inte han då. Han får mig att gråta och skrika och sparka och slå. Han får mig att känna mig bortglömd och jobbig, oviktig och värdelös. Och han kallar mig fånig. Ja, kanske är jag fånig. Kanske är jag fånig som överanalyser varje ord han skriver och varje steg han tar. Kanske är jag fånig som tänker att han kanske hånglar med någon annan eller sover i någon annans säng. Kanske är jag fånig. Men jag bryr mig i alla fall. 

Jag bryr mig och nu skrev han att han saknade mig med.