Kvällar som dessa förvandlas jag till en hopplös romantiker och lipar till scener på film när den leukemisjuka patienten hånglar i sin sjukhussäng en vecka innan döden kommer. Fingrar längs ryggraden och jag älskar dig till världens slut får mitt redan känsliga hjärta att skrumpna och hur de slänger sig i varandras famnar efter månader utan varandra är bara för mycket. 

Baby you don't have to worry I'll be coming back for you. 

Men det är inte bara på film som den ouppnåeliga kärleken finns utan alla par under min radar tycks ha den. Filmkärleken. Kärleken alla strävar efter att få och ha. I början trodde jag att vi hade den. Filmkärleken alltså. Det tror jag ibland fortfarande. Som gången vi sprang genom stan, jagade varandra och jag skrek och skrattade så högt att det ekade mellan gatorna. Och när du sen kom ikapp, fångade mig och tryckte upp mig mot husväggen och hånglade med mig som om det inte fanns en morgondag och hur det sen fortsatte i hissen upp och i hallen hos din kompis. Gången du åt gräs när jag var ledsen för att bevisa hur mycket du älskade mig och jag bönade om att du skulle spotta ut det men du vägrade. Istället svalde du hälften och stoppade sen in resten i min mun när vi kysstes. Och jag svalde det. Ditt söndertuggade gräs som en hund med stor sannolikhet hade kissat på. 

I det sorgliga och sakniga tänker jag på kvällar då VI var oövervinneliga. Där VI var paret alla strävade efter att vara. För trots hur dum jag än tycker att han är just nu så vet jag att han fortfarande är det finaste jag någonsin har. För han finns. Han går att ta på. Jag längtar tills jag får ta på honom igen. Jag längtar tills han är inom några få kilometers avstånd istället för tusen och jag längtar till att vakna i hans säng och ligga varje morgon och kväll. Till att bara TITTA på honom. Jag måste lägga av. Jag blir helt galen av det här. 

Men jag älskar ju bara honom. Blir man inte alltid galen av sånt.