När jag går i ösregnet från min bästis trygga värme till bussen tänker jag på det hon sa. Om att jag kanske accepterar för mycket, går med på för mycket för att jag är så rädd för att förlora dig. Du är hemma nu. Med feber och du kom i lördagsnatt men än har jag inte fått träffa dig. 22 dagar av ihålig saknad och när du ÄNTLIGEN är här i vår gemensamma hemstad bara några kilometer ifrån varandra får jag inte ens träffa dig. För att du har feber. Och jag sväljer gråten. Skriver "må bra snabbt!", kommer med ursäkten om att du är HEMSK när du är sjuk och att jag inte ens vill träffa dig i ditt tillstånd. Bullshit är det. Alltihop. Jag bryr mig inte ens om du hade haft en dödlig sjukdom som smittar. Det enda jag vill är att ligga bredvid dig. 

Jag försöker tänka att du kanske bara skämtar. Att du blivit frisk och ska överraska mig. Men som i vanlig ordning är att hoppas på något fint som att skjuta sig i huvudet. Förmodligen ligger du bara hemma. Ynklig och tycker synd om dig själv. Precis som jag gör. Och jag är inte ens där för att trösta dig. Och inte är du här för att trösta mig. 

Men ändå kan jag inte släppa tanken. Om att du tar bilen, parkerar där du brukar och ringer på dörren. Antingen hos bästisen bredvid under Paradise hotell eller nu när jag sitter här i slitna joggingbyxor och blött trassligt hår. Jag bryr mig inte ens om att håret är blött och trassligt. Jag bryr mig bara om att du drar fingrarna genom det. Och jag skulle spela förvånad och förmodligen gråta och i spegeln övar jag på ansiktsuttryck. Först förvånad sen ledsen och till slut glad. Att kasta sig i dina armar och gräva ner ansiktet djupt i din nacke och lukta på varenda millimeter av dig. Dra fingrarna över din rygg och arm och lår och aldrig låta dig försvinna härifrån. Aldrig låta dig åka iväg igen.