Min ångest är redan större än alla städer han någonsin varit i och jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte nätter med fuktiga kuddar och en intalan om att allt blir bra så fort han kommer hem. Men jag vet ju inte ens när han kommer hem. Han lämnade staden som nu är en ny med krispiga löv på marken, frisk luft och med en flickvän som har rosiga kinder av kyla istället för sex. Jag har en ny kappa. Mjukt hår och underkläder att visa. Men han är inte här. Jag vet inte ens vart han är för han hör inte av sig. Fastän han sagt att han älskar mig mer än en gång. Man hör väl av sig till någon man älskar.
3 veckor har gått nu. 20 dagar och om 10 tar kortet slut. Jag antar att det bara är att vänta. Vänta på sms som aldrig kommer och på instagram-bilder så att jag får någorlunda koll på läget. Varannan dag är jag ledsen, varannan glad. Varannan dag hatar jag honom, varannan dag tänker jag på att han är det finaste jag har.
Jag skriver mycket, försöker få ord på känslorna jag känner och försöker tänka på allt fint som finns. Som hans läppar och ögonbryn och fräkniga kinder. Hur jag skrattar så att jag får ont i magen när han kittlar mig eller låtsas att han är en vampyr som ska slita strupen av mig eller en boaorm som ska krama mig tills jag exploderar i tusen små små biter. Nätter när vi pratar om allt och alla tidiga dagar i sängen när han drar mig till sig och vi ligger kvar tills klockan blir lunch. Bara det faktum att han är MIN att kyssa och ingen annans. Det får mig att se ett slut på hans äventyr och min tristess. Det får mig att tänka att han kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar